När jag och frun skulle åka till Gävle för att uppleva Slash live så köpte vi en ny digitalkamera. Den vi köpte för några år sedan har ballat ur och käkar nya batterier på några sekunder.

Denna blogg är slut. 

Ja, då rullar man på E4:an igen. Det är en resa på 27 mil, fyra timmar jag tar två gånger i veckan. Det är en kopiös tur att jag har min laptop så att jag inte tråkas ut totalt.

Jag brukar lyssna på en hel del musik via Spotify och har nu gjort ett försök till en spellista som är spciellt anpassad till roadtrips som denna. Vad sägs om:

On the road again (Canned Heat)
En klassiker som på ett kemskt flummigt sätt startar av resan i ett sävligt lugnt tempo. En slags uppvärmning kan man säga.

Highway star (Deep Purple)
Här trappar vi upp tempot långsamt med orgel och dämpad Fender och får en vilt skrikande Ian Gillan som gör en på alerten.

Highway to hell (AC/DC)
Nu har vi kommit igång och kan veva ner rutan (inte på bussen dock, man får dra igång ventilationen i taket) luta sig tillbaka och njuta av vägens treats.

Travelin´ band (Creedence Clearwater Revival)
Vi kör en bit med John Fogerty och hör hur mycket han älskar att turnera. På ett sätt är jag ju på en sexmånadersturné med stop i Umeå och Sundsvall.

Daddy, brother, lover Little boy (Mr. Big)
Denna låt är en perfekt roadtrip-låt. Den har tempot, kastratsången och de ylande gurorna. Och vilket solo, det pockar på 150 blås minst.

Speed king (Deep Purple)
När vi ändå är uppe i över laglig hastighet kan vi lika gärna ta in Gillan, Paice, Blackmore, Glover och Lord i ett frustande vägskrik. Ett halvflummigt solo ger utrymme för ett stopp i Ö-vik

Panama (Van Halen)
Denna stompiga åttiotalsklassiker passar perfekt på Höga kustenbron där man kan drömma sig bort.

Still of the night (Whitesnake)
Watch out för nu blir det headbanging i bussen. Försök ignorera alla skärrade blickar från medpassagerarna. Headbanging är en rättighet. Slå inte huvudet i sätet framför bara.

Violator girl (Black Stone Cherry)
Hell yeah, lufttrummor, anfäkta och anamma. Detta är en ren adrenalinboost som gör att man glömmer bort hårda säten och stinkande medpassagerare. We´re rollin.

Slither (Velvet revolver)
När jag börjar närma mig hemmaplan vill jag höra något verkligt bekant. Och passar bättre än lite Rock & f'n Roll från   Slash och grabbarna. Schysst solo.

Denna lista har en stark betoning på äldre musik så ge gärna förslag på nyare material jag kan fördriva tiden med på mina resor. KOm igen, jag vet att ni vill. Lyssna på spellistan ovan för inspiration.

I förra inlägget gjorde jag en referens till filmen Spinal Tap som är en fakedokumentär om ett brittskt hårdrocksband som råkar ut för en massa dråpliga situationer och är allmänt fel ute.

För att förtydliga denna koppling vill jag publicera min favvoscen ur filmen, där gitaristen visar sin förstärkarrtopp som enligt all logik måste vara den mest högljudda förstärkaren i världen."These go to eleven"...priceless.

I fredags var jag och lyssnade på syrran Ericas band Tarook på Pipeline i Sundsvall. Det var en jäkligt bra spelning de gjorde. De spelar en frustande metal ömsom fläskigt smittsam svinmetalinfuensa ömsom melodiös sjunga-med-refräng-hårdrock som inte ens den mest hängivne indiekid kan motstå (Johanna! :-).

Det är ett väldigt kompetent och tight band med en perfekt attitydbestyckad fronfigur. De skall spela på Sweden rock i juni, vilket jag tyvärr missar...men jag ser/hör dem gärna fler gånger live. Speciellt när de bjuder på så roliga Spinal Tap-historier efteråt såsom den att deras trummis i första låten slog sig själv på näsan och därefter blödde näsblod genom hela giget. Det är metal det!!!

Jag vill med detta blogginlägg bidra till att sprida ordet och tipsa om att gå in på deras myspace-sida och LYSSNA

Jag står  begrepp att se över intena sökmotorlösningar för mitt webbprojekt. När det gäller interna sökmotorer på olika webbplatser kan man verkligen ta till uttrycket styvmoderlig behandling. Handen på hjärtat hur ofta hittar man det man söker på en sajts sökmotor? Ofta finns söktjänsten bara där men hjälper en inte att hitta Jack shit.  Därför har jag höga krav att uppfylla. Att ha en dålig sökmotor är som att be kunderna gå ner i källarn och söka efter svar på sina frågor i något gammalt dammigt arkivskåp. Nä, det skall vara ett riktigt sök, se bara på Apples hemsida

Jag har nu varit i kontakt med Euroling som erbjuder sökmotortjänsten Siteseeker. Inte nog med att sökmotortjänsten verkar bra. Jag fick också en webbdemo från en av deras säljare. Det gick till så att jag fick ett mejl av dem där jag klickade in mig på en demosida sedan ringde killen upp mig och körde en säljpresentation över telefon samtidigt som han visade sin power point-presentation, funktioner och gränssnitt över webben på min dator.

Det är ett nytt sätt att sälja, i alla fall för mig.

Spacy....I går var det förflutna....i dag är framtiden eller nåt sånt.

Jag sitter just nu på bussen mot Sundsvall fö en välförtjänt helgledighet. Jag har suttit och filat på hur Bostadens nya webbplats skall utformas strategiskt och marknadsföringsmässigt. Intressant....ja, om man har sina ungdomshusgudar i lurarna.

Det är nu ett tag sedan Guns n Roses släppte sin första skiva Appetite for destruction, men jag hittar alltid tillbaka till den titt som tätt. Den har 22 år på nacken men jag tycker fortfarande den är så ¤&//# bra. Den är så laddad med ilska, osunt leverne och "screw it" att den borde betraktas som gift i ljudform. Jag tror det är omöjligt att lämnas oberörd av denna skiva eftersom den andas...nej spyr ut Axl´s, Slash´s och de andra medlemmarnas misär från tiden de kämpade för sina liv i Hollywoods 80-talsslum bland knarklangare, feminina pudelrockare och all annan kriminalitet (ja, jag tror pudelrock räknas som olaglig versamhet, det borde göra det i alla fall.)

Oftast när jag lyssnar på denna skiva väcks mina slumrande rockstjärnedrömmar til liv på något selektivromantiskt plan. Femtonåringen i mig vill fortfarande ut och lira, dricka pilsner och hitta på otyg med hotellrum, turnébussar och ett tjog fräna elgitarrer. Nu när man börjar närma sig 30-strecket har man vare sig man vill eller inte begåvats med lite förnuft också. Man vet även att det inte är så jävla glamouröst att vara rockstjärna. Se ara på alla överdoser, självmord och kraschade föhållanden. Fasen Vince Neil körde ihjäl en människa....

Jag sa till min fru för förra helgen att jag var impnerad av en kille som Slash eftersom han redan vid ca 15 års ålder hittade sin stil, sin musik och sitt karriärsval och hålit fast vid det., come hell or high water. Själv hoppar jag runt på en massa olika grejer. Man undrar ju vad det skulle ha blivit av en kille som Slash om han inte lyckats med musiken....hade han varit lodis/alkis utan hem idag eller hade han kommit fram på något annat sätt. Å ena sidan tror man ju att sådana stjärnor antingen lyckas storstilat och blir mega eller klappar ihop totalt och blir inget, men å den andra sidan har de ju så starka kvaliteter som i alla lägen borde föra fram dem på någon stig till ära, rikedom och berömmelse.

Hur som helst rådiggar jag groovet Guns n Roses hade back in the days och är glad att det fins väldokumenterat. Go Slash! Half man, half beast

Under nittiotalet hittade och diggade jag under en kort tid Rollins band. Ett band en aggressiv frontfigur med bister uppsyn och elaka texter, vid namn Henry Rollins.

Nu har jag hittat tillbaka till Henry, men inte på grund av hans musik. Nej, det visade sig att den där Henry är en riktigt rolig jäkel. Han har nämligen gjort flera stand-up comedy uppträdanden.

Han är fortfarande en brutal och elak rackare, men rolig. Tänk dig en kombination av Jack Black och Hulken med samhällshumor. Han är inte rädd för att uttrycka sig med ett grovt språk samtidigt som han pekar ut människans osunda värderingar såsom homofobi och dubbelmoral. Extra intressant är det också eftersom han berättar flera dråpliga historier från sin karriär som rockmusiker. Ett av de bästa spåren är när han berättar om när efter 17 års turnerande och skrikande besökte en röstdoktor som tog kort på hans stämband. De såg ut som två röda svullna bratwursts med vit slem på, och det bjuder han på...:-)

Lyssna på en av hans standup-skivor Think Tank på Spotify.

I veckan har jag nått en viktig del i projektet nämnligen förstudierapporten. Det blev en nätt sak på tolv sidor och tjugofyra sidor bilagor.

Ja, jag har samlat ihop en hel del material. Problemet är inte att få ner det på papper. Nej det svåra var att förklara 1,5 månaders arbete på ett enkelt överskådligt och bergipligt sätt på ledningsgruppsmötet. På 15 minuter! Jag trodde jag skulle hinna men fick i all hast stryka en massa eftersom jag märkte att jag inte hann med. Mina tankar går osökt till filmen Patrik 1,5 mycket tack vare sifferlikheten. Man förväntar sig en sak men få en annan.

Jag gjorde ett försök i alla fall och hoppas att de förstod åtminstone hälften av vad jag sa. De är klipska människor så det tror jag.

Jag sitter på en buss mellan Umeå och Strömsund för att hälsa på mina svärföräldrar och har halvgnisslat tänderna halva resan. Inte på grund av mina svärföräldrar :-) utan på grund av två barn i 3 årsåldern som har sjungit …nej gastat jullåtar i flera mil nu. Och deras pappa har hejat på dem. Jag antar att det är bättre med sjungande barn än skrikande irriterade barn.

Pappan skulle precis gå iväg mted den ena ungen på toaletten och tog honom i famnen för att bära honom dit. Tydligen var han inte nöjd med det grepp han hade så han has-kastade upp grabben för att fånga honom i ett bättre grepp. Resultatet blev naturligtvis att ungfan slog huvudet med en jättesmäll i hatthyllan. Nice going dad, tänkte jag sarkastiskt för mig själv. Nu blir de väl ett jäkla liv resten av resan med gapskrik, gråt och ett och annat ”duuuuumma pappa”. Men vår käre fadersgestalt var inte enbart klumpig han var väldigt rutinerad också.

Det enda han sa till sin son var
-    Oj, BOINK. Det gick bra.

Sedan blev det tyst. Inget skrikande, inget gråt igenting.

Smooth played dad tänkte jag istället. Tänk vad fel man kan ha med sina förutfattade meningar. Om den klumpige pappan istället ojat sig med sin son hade de blivit sirenvaning men nu blåste stormen över i ett nafs istället. Eller så är folket i Dorotea (de klev av där) av en annan kaliber än nere i Sundsvall.

Jag har nu fått en lektion i parenting och klan nu ta ett steg närmare föräldraskapet själv även om jag endast är på akvariefiskstadiet än så länge. (Jag är mogen nog att skaffa fiskar :-)

Jag summerar det hela med ett citat som vår käre buschaufför vänligt sa i högtalarna.
-Nu är vi i Dorotea där vi tar en paus till….jag när faen är det?....kvart över sju är det nog.
En annan kaliber helt klart.

För inte så länge sedan såg jag i något sammanhang Bröderna Hårdrock. Jag minns att jag sa till min kompis Arne att det var jättekonstigt att dessa två bröder enbart lyssnar på Iron Maiden hela dagarna. Att de aldrig ledsnar! Man vill ju ha lite variation och inte käka käka köttbullar och pasta varje dag. Jag brukar lyssna på olika band i perioder för att sedan ledsna på dem ett tag. De band jag oftast får "återfall" på är Guns n´Roses och Led Zeppelin.

Nu har jag gjort en annorlunda upptäckt med hjälp av utmärka musiktjänsten Spotify. Jag har börja lyssna på Iron Maiden...jättemycket. Jag totalledsnade på dem för flera år sedan efter att ha fått en överdos av The Trooper. Så fort jag hört låten någonstans har jag fått hemska rysningar av den hurtiga galopprytmen. Hu!

Tack vare att man med Spotify oftast får tillgång till en grupps hela albumkatalog (inte Metallicas dock, snikna farbröder) kan man hitta fina guldkon man oftast inte lyssnar på annars. Rime of the ancient mariner  t.ex. som är en tretton och en halv minuts resa i snabbt och långsamt, ljust och  mörkt, rivigt och stillsamt.

Jag satt på kontoret igår kväll och sammanställde en kundintervju med Bruce´s stämma och Nicko McBrains bredkäftade trumbeats hejdlöst forsande ur högtalarna på min laptop. Tur att det inte var någon kvar på jobbet annars hade jag nog fått gå på ett samtal med chefen idag :-)

Så för att knyta ihop denna spretiga text så tycker jag att man bör ge Bröderna Hårdrock en chans till. Iron Maiden är inte som alla andra band......de har så pass mycke variation att jag står ut med dem ett tag till. Bara jag slipper The Trooper. Jag skall väl erkänna att jag i proncip äter köttbullr och pasta varje dag numera när jag bor i Umeå på veckorna, skärpning där.

Rime of the ancient mariner del 1
 
Rime of the ancient mariner del 2
 

Jag såg slutet på en dokumentär på kunskapskanalen igår. Jag vet inte med exakthet vad den handlade om. Det jag lyckades förstå var att de handlade om vikten att synas och vara unik. Fler och fler människor intresserar sig för att visa sina personligheter på nätet och släpper gärna okända nära inpå genom att finnas på myspace, facebook och dylikt. Det finns numera också en mängd personliga val för att visa vem man är på nätet. Man kan t.ex. designa sin myspacesida som man vill och det är minst lika viktigt som val av frisyr, kläder och livsstil.

Är det inte lite lustigt att vi i en tid när antal människor på jorden är all-time high, gör allt som står i vår makt för att visa vår individualitet? Naturligt kanske eftersom människan version 1.0 var ganska ensam och kände på sin höjd ett hundratal personer, medan vår kontaktflora numera är oändlig. Det är då inte lätt att känns sig unik, när man delar flera attribut med sina kompisar.

Det lustiga är att ju vanligare och mer beblandad människan blir desto större blir behovet av att vara exklusiv. Vi kämpar mot naturens gång på något vis. Jag är så ialla fall. Jag skriver en blogg som bara läses av en handfull människor. Ändå envisas jag med att skriva. Det är ju inte så att folk kommer att minnas mig som han som skrev den där finfina bloggen eller han som hade så snygg myspace-sida.

Men man gör ju allt det här för att det är kul och att man får känna sig lite speciell.Ta tillexempel Dipity som jag fick tips om idag. Dra upp en tidslinje över ditt liv med milstolpar, samtliga blogginlägg, alla youtubevideos, flickrbilder, inlägg på twitter. Det är u otroligt viktigt att detta spara till eftervärlden. :-) Men roligt är det.

När jag klev på vågen i badrummet i söndags visade den 220 kg. Jag gnuggade ögonen och provade igen med samma resultat. Jag vägde ju 93 kg igår. Det kan vara så att vågen är trasig på något vis, men jag har en mycket bättre teori.

Jag tror att den magiskt har bytt måttenhet. Den visar numera informationsmängd  i skallen. Jag har nämligen hamstrat information i mitt nya jobb i snart en månad nu. Jag håller på med förstudien i ett projekt för att kunna ta fram olika parametrar som sedan skall bli till en superb webbplats. Intervjuer, analyser, brainstorms och möten har proppats in i min hjärna. Ett antal sidor text och en stor mängd grafiska sammanfatningar gör att det om inte svämmar över så åtminstone skvalpar rätt rejält i huvudet.

Men jag kan inte hjälpa det. Det är ju så förbannat intressant att jobba med detta projekt. Speciellt med allt spännande som händer i den sociiala medievärlden (Totiki, Twingly, brandstalking, bloggy osv.). Det gäller bara att fånga alla bollar jag har i luften.

Jag läste ett inlägg om en webbutvecklare som hade påpekat ett fel i ryanairs onlinebokningssystem och fått rejält på pälsen av anställda och kommunikationschefen på ryanair.

Man får ju hoppas att det här är ett elakt påhitt för om ryanair reagerar såhär vill man ju inte flyga med dem. Vad gör de om man klagar på flygplansmaten? Kastar av en?

I min värld bemöter man kunden med respekt även om hon/hon har fel. Jag har själv suttit i kundservice och mött några kunder som haft fel i sina resonemang, men jag har ju inte idiotförklarat dem för det. Det skall vara lätt at vara kund och om man hittar ett fel med företagets hantering skall man få ett tack inte hack.


Undrar om Ryanair kontinuerligt skannar av twingly för att hitta kunder att tillrättavisa och straffa.

Jisses.

Jag är ganska intresserad av webbkommunikation (understatement). Därför ser jag finfina lösningar överallt när jag surfar runt i cyberspace. Jag tror att man har mycket att lära genom att plocka det bästa från olika aktörer inom vitt skilda branscer när man själv skall utveckla en webbplats, eller som Rock-Fnykis knycka 4 takter.

Utvecklingen går så fort att man kan göra världens lösningar genom att inspireras av andra. Man behöver inte uppfinna hjulet själv eftersom någon annan har tagit fram alla delar så att man själv kan sätta ihop sin egen drömtbil (jag pratar metaforiskt nu).

Det finns så många små och bra lösningar så det bästa man kan göra är att samla dem, utveckla dem till något nytt och voila så har man världens grej. Se bara på bloggy som utvecklat de personliga meddelandena, som twitter och jaiku snott från Facebook.

Det finns till och med sidor där man själv kan sätta ihop olika flöden från flera sidor och skapa sin egen tjänst utan programmeringskunskaper. Dapper är en sådan.

Keep on mashing-up friends.